Riktigt bra skräckfilmer: 9 oumbärliga skrämmare
Nio riktigt bra skräckfilmer, från Nosferatu, Psycho och Rosemary's Baby till Exorcisten, Halloween, Alien, The Shining, Get Out och Hereditary, med regissörer och rollista.
Skräck kan vara konst. Den här listan samlar nio av de bästa skräckfilmerna, från stumfilmsklassiker till moderna hits, i utgivningsordning, med affischer, regissörer och huvudrollsinnehavare.
Varje titel har en kort notis om varför den fortfarande spelar roll: tricket den uppfann, scenen alla kopierade eller historien bakom kameran. Välj efter epok, efter humör eller efter hur mycket sömn du är beredd att förlora i natt.
Vad som gör en skräckfilm riktigt bra
Stor skräck handlar sällan bara om monstret. Den handlar om vad monstret står för: främlingen vid dörren, kroppen som sviker oss, familjen som vänder sig mot oss, huset som borde vara tryggt. De bästa skräckfilmerna styr också tiden. De låter publiken vänta och låter ljud, tystnad och det kameran vägrar visa göra det mesta av jobbet.
Därför får en stumfilm från 1922 och ett familjedrama från 2018 plats på samma lista. Verktygen har ändrats, från skuggor på en vägg till digital ljuddesign, men målet är detsamma: att få dig att stirra på det mörka hörnet av bilden och frukta vad som kan finnas där.
Varje film på listan säger också något om sin tid. Den tyska stumfilmen bar på oron i ett land efter kriget, 1970-talet förde med sig rädslor kring familj och tro, och modern skräck talar öppet om rasism och sorg. Att se dem i ordning är som att läsa en kort historia om det som skrämmer oss.
Så valde vi
Vi valde skräckfilmer efter kritikermottagande, inflytande på genren och bestående skrämselkraft, över epoker och stilar. Det är ingen numrerad rankning, och vissa filmer är intensiva.
Vi letade efter filmer som förändrade genren och som fortfarande diskuteras, inte bara kassasuccéer. Varje film införde en teknik, formade en subgenre eller visade att skräck kunde vinna kritiker och priser.
Vi ville också täcka olika sorters rädsla: vampyren, mördaren i grannskapet, det besatta barnet, varelsen i rymden, spökhotellet och familjeförbannelsen. Ser du alla nio passerar du nästan varje stor gren av skräcken under de senaste hundra åren.
Nosferatu (1922)
Regi: F. W. Murnau. I rollerna: Max Schreck.
Därför spelar den roll: Som en otillåten filmatisering av Bram Stokers Dracula ledde den till en stämning från Stokers änka, och en domstol beordrade att kopiorna skulle förstöras. Några överlevde, och Max Schrecks skalliga, råttlika greve Orlok blev en av skräckens mest imiterade bilder. Skuggan som klättrar uppför trappan är fortfarande en lektion i att skrämma med nästan ingenting.
Lägg märke till hur Murnau använder riktiga platser, gator och skepp, i stället för målade kulisser. Pesten som följer Orlok gör vampyrhistorien till en berättelse om sjukdom och rädsla för främlingar, en läsning som känns aktuell. Den är kort och snabb för att vara en stumfilm.
Nosferatu har fått nyinspelningar och nytolkningar, och dess bilder dyker hela tiden upp i musikvideor, tecknat och andra skräckfilmer. Det är bästa startpunkten för att se var filmskräcken började, och den fungerar förvånansvärt bra sent på kvällen med lamporna släckta.
Psycho (1960)
Regi: Alfred Hitchcock. I rollerna: Anthony Perkins, Janet Leigh.
Därför spelar den roll: Hitchcock spelade in Psycho i svartvitt, med teamet från sitt tv-program och en blygsam budget, och bad biograferna att inte släppa in någon efter att filmen börjat. Att döda den till synes huvudpersonen tidigt bröt mot alla tidens regler, och duschscenen till Bernard Herrmanns skrikande stråkar är en av filmhistoriens mest studerade sekvenser.
Var uppmärksam på första akten, som liknar en kriminalfilm om stulna pengar, innan filmen drar undan mattan för publiken. Anthony Perkins gör Norman Bates artig, nervös och nästan sympatisk, och det är just det som gör honom skrämmande. Motellet och huset på kullen blev ikoniska.
Psycho fick uppföljare, en nyinspelning och en serie om Normans ungdom, och nästan varje slasherfilm står i skuld till den. Känner du bara till duschscenen från parodier kommer hela filmen ändå att överraska dig med hur noggrant den bygger spänning.
Rosemary's Baby (1968)
Regi: Roman Polanski. I rollerna: Mia Farrow.
Därför spelar den roll: Rosemary's Baby, efter Ira Levins roman, flyttar skräcken från slotten till en solig lägenhet i New York. Rädslan kommer från paranoia: grannar som är lite för vänliga, en make som är lite för ambitiös. Ruth Gordon vann Oscar för bästa kvinnliga biroll som den oförglömliga grannen Minnie Castevet.
Mia Farrow spelar Rosemary skör men envis, och filmen stannar i hennes perspektiv så att vi aldrig vet mer än hon. Små detaljer, en konstig lukt, ett halsband med tannisrot eller en chokladmousse, blir långsamt tecken på att något är fel.
Filmen visade att skräck kunde vara elegant, vuxen och utspela sig på vanliga platser, och banade väg för Exorcisten och många psykologiska thrillers. Den passar den som föredrar spänning och paranoia framför blod, och slutet diskuteras än i dag.
The Exorcist (1973)
Regi: William Friedkin. I rollerna: Ellen Burstyn, Linda Blair.
Därför spelar den roll: William Peter Blatty bearbetade sin egen roman, och Exorcisten blev en händelse, med långa köer och publik som svimmade i salongen. Den nämns ofta som den första skräckfilmen som nominerades till Oscar för bästa film, och den vann två Oscar, för manus och ljud.
Filmen ägnar mycket tid åt mammans kamp med läkare och undersökningar innan den går över till det övernaturliga, vilket gör skräcken mer trovärdig. Ellen Burstyn spelar verklig förtvivlan, och effekterna och sminket chockade dåtidens publik.
Exorcisten blev en av de mest inkomstbringande skräckfilmerna någonsin och gav upphov till uppföljare, en prequel och en tv-serie. Dess inflytande på besatthetsfilmer är enormt. Den är intensiv och obehaglig, bäst för den som redan gillar stark skräck.
Halloween (1978)
Regi: John Carpenter. I rollerna: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence.
Därför spelar den roll: Gjord med en pytteliten oberoende budget satte Halloween reglerna för slasherfilmen: helgdagen, den maskerade mördaren och flickan som överlever till slut. Carpenter komponerade det enkla pianotemat själv, och Michael Myers uttryckslösa mask gjordes av en billig butiksmask. Filmen lanserade också Jamie Lee Curtis, dotter till Janet Leigh, stjärnan i Psycho.
Carpenter visar ofta mördaren i bakgrunden av vanliga förortsgator, mitt på dagen, vilket gör faran nära. Den långa öppningsbilden ur mördarens perspektiv blev en mycket kopierad teknik. Musiken, ett enkelt upprepat mönster, står för mycket av skräcken.
Halloween startade en av skräckens längsta serier, med många uppföljare och nya versioner, och Jamie Lee Curtis återvände till rollen decennier senare. Perfekt för en gruppkväll i oktober: läskig men inte för tung.
Alien (1979)
Regi: Ridley Scott. I rollerna: Sigourney Weaver.
Därför spelar den roll: Marknadsförd med raden "I rymden kan ingen höra dig skrika" är Alien en spökhusfilm på ett fraktrymdskepp. H. R. Giger designade varelsen, filmen vann Oscar för bästa visuella effekter, och Ellen Ripley, en vanlig besättningsmedlem och inte en soldat, blev en av filmens stora hjältinnor.
Första halvan är långsam och visar en trött besättning i vardagsarbete, vilket gör det senare kaoset ännu starkare. Skeppets korridorer, ångan och de blinkande lamporna skapar en sliten och verklig värld. Scenen där varelsen bryter ut ur ett bröst är en av filmhistoriens mest kända chocker.
Alien blev en serie med uppföljare, prequels och crossovers, och James Camerons Aliens gjorde den till action. Originalet är ändå ren skräck. Den passar sci-fi-fans lika bra som skräckfans.
The Shining (1980)
Regi: Stanley Kubrick. I rollerna: Jack Nicholson, Shelley Duvall.
Därför spelar den roll: Stephen King har aldrig dolt att han ogillar den här versionen av sin roman, men publiken gjorde The Shining till en klassiker. Kubrick använde den då nya Steadicam för att glida efter Dannys trehjuling genom Overlook Hotels tomma korridorer, och repliker som "Here's Johnny!" är en del av popkulturen.
Filmen bygger skräck med rum och ljud: enorma tomma salar, ändlösa mattor och obehaglig musik. Jack Nicholson går från trött till skräckinjagande, medan Shelley Duvall visar en kvinna som försöker skydda sin son i en omöjlig situation.
The Shining har inspirerat oändliga analyser, dokumentärer om dolda betydelser och en uppföljare, Doctor Sleep. Tvillingarna i korridoren och blodfloden ur hissen hör till skräckens mest kända bilder. Den lönar sig att se två gånger.
Get Out (2017)
Regi: Jordan Peele. I rollerna: Daniel Kaluuya.
Därför spelar den roll: Jordan Peeles regidebut blandar skräck och samhällssatir och använder de artiga leendena under en helg hos svärföräldrarna för att prata om rasism. Peele vann Oscar för bästa originalmanus, den första svarta manusförfattaren att vinna i den kategorin, och "the Sunken Place" blev ett vardagsuttryck.
Spänningen börjar smått, med obekväma kommentarer och konstigt beteende hos personalen, och växer tills sanningen kommer fram. Daniel Kaluuya bär filmen med blicken, och hypnosscenen är både skrämmande och full av mening. Här finns också mycket svart humor.
Get Out startade en ny våg av skräckfilmer med samhällsteman och gjorde Jordan Peele till en av sin generations viktigaste regissörer. Den fungerar som thriller, satir och skräck på samma gång och är därför ett utmärkt första steg in i modern skräck.
Hereditary (2018)
Regi: Ari Aster. I rollerna: Toni Collette.
Därför spelar den roll: Ari Asters första långfilm börjar som ett familjedrama om sorg och blir långsamt en mardröm. Toni Collettes roll som en mamma som faller samman nämns ofta bland Oscarsgalans stora förbiseenden, och många räknar Hereditary till de mest obehagliga filmerna under sitt decennium.
Mycket av rädslan kommer från familjen själv: tystnad vid middagsbordet, skuld som ingen vågar säga högt. Ari Aster gömmer ledtrådar i bakgrunden av nästan varje scen, från symboler på väggarna till miniatyrhusen som mamman, en konstnär, bygger.
Hereditary var med och formade det kritiker kallar elevated horror, filmer som blandar drama och skräck mycket medvetet. Den är inte för alla, eftersom vissa scener är verkligt chockerande, men fans av långsam och tung skräck kallar den ofta oförglömlig.
Var ska man börja
Osäker på vilken du ska starta? Låt humöret bestämma:
- Klassisk spänning: Psycho, det perfekta första steget in i skräckhistorien.
- Filmkväll med vänner: Halloween, enkel, spännande och rolig att se tillsammans.
- Science fiction: Alien, som också fungerar som rymdäventyr.
- Långsamt växande obehag: Rosemary's Baby eller The Shining.
- Något modernt och smart: Get Out, och sedan Hereditary om du klarar betydligt tyngre skräck.
- Filmhistoria: Nosferatu, kort, stum och lätt att hitta.
Är du ny inom skräck behöver du inte börja med de mest intensiva filmerna. Börja med klassikerna, som satsar mer på spänning än chock, och gå vidare till de moderna när du vet vilken sorts rädsla du gillar mest.
Ett annat tips är att se två filmer från olika epoker efter varandra, som Psycho och Get Out, eller Nosferatu och Hereditary. Att se hur genren förändrats med samma mål gör varje film ännu mer intressant.
Vanliga frågor
Vilka är de bästa skräckfilmerna?
Bland de mest hyllade är Psycho, Exorcisten, Alien, The Shining, Halloween, Get Out och Hereditary.
Vilken skräckfilm ska jag börja med?
Börja med Psycho för klassisk spänning, Get Out för smart samhällsskräck eller Alien för science fiction-skräck.
Är gamla skräckfilmer fortfarande läskiga?
Många är det. Filmer som Nosferatu och Psycho bygger på stämning och spänning snarare än blod, och därför fungerar de än i dag.
Vilken skräckfilm nominerades först till Oscar för bästa film?
Exorcisten (1973) nämns ofta som den första skräckfilmen som nominerades till Oscar för bästa film. Årtionden senare nominerades Get Out i samma kategori.
Vilken film på listan är mest skrämmande?
Det beror på vad som skrämmer dig, men Hereditary och Exorcisten är de två som publiken oftast kallar de mest obehagliga. Halloween och Alien är spännande utan att vara lika tunga.
Betygsätt de här filmerna
Vilken är din favorit? På Rankiew betygsätter du varje film, skriver recensioner och bygger dina egna listor.
Källor: studiornas officiella premiärer, filmografier och offentliga register.
